Hatiska blickar tränger igenom min själ.

Jag har chattat med min bögkompis P på msn. Jag frågade honom hur det var när han kom ut ur garderoben, som man säger då i gay-världen. Han skrev en fet jävla bok på vår gemensamma konversation följande (OKEJ DETTA ÄR INTE EXAKT VAD HAN SKREV, JAG BARA ÅTERBERÄTTAR SOM JAG FÖRSTOD DET, OK?!): Han hade äntligen tagit sig i kragen och fått sin första kyss, sin allra första kyss av John, någon snubbe alltså, som var lång blond och snygg och öppen fikus för allt och alla. P som däremot äntligen vågat sig på första steget, blott 14 år gammal, började förneka sig själv, rädd för att inse hur det egentligen låg till. Han började få extrema inbillningar från alla håll och kanter att alla plötsligt såg vilken bög han var, som om det stod med tjocka, svarta tusch-bokstäver i pannan på honom. Han började smyga omkring mer tyst och mer lättskrämd än vanligt när folk kunde dyka upp från olika hörn på stans gator. Hans hjärna började fräta sönder sig mer och mer på kvällarna vid tanken på första kyssen och John som han "ABSOLUT INTE" var kär i. Hans hjärta började värka av smärta, han visste inte varför, för det kunde ju inte vara hjärnspöket John som återkom i hans tankar dagligen och i hans drömmar, som var orsaken till det hela, nejdå! Hans föräldrar började undra hur det kom sig att han blivit så jävla fucking grinig och tystlåten. Till sist skickade de honom till en psykolog, som han bad inte yppa ett ord om händelsen kring John och kyssen. Schyrre, som psykologen var, gjorde han inte det, men kunde gott och väl konstatera diagnosen för P; "Du är homosexuell, det är ett som är säkert". "Nej" upprepade P gång på gång när han fick höra det. Men då sade den här hjärnskrynklarn till själ-doktor "Jo" och P blev tyst och såg sjuka flashbacks från den där kvällen då han och John kysstes intensivt. Till sist sade han bara "Men alla hatiska blickar som tränger igenom min själ, jag pallar det inte...". Hjärnskrynklarn sade: "Jo det gör du, för det här kommer du alltid att ha och kommer alltid att vara en del av dig, som du kommer att få leva med resten av livet". Ack så rätt han hade och vilken talbegåvning! P drog genast hem och kände sig plötsligt lagad, hjärnan frätte inte längre, hjärtat värkte inte längre av smärta och ingen sjuk gubbe stod i ett hörn längre och stirrade ut honom. Så talade han om det för sina päron som förvånansvärt nog sade "Äntligen P, det var på tiden att du talade om för oss, vi har egentligen vetat om det hela tiden". Så stod han där med öppen mun och tefatsögon. Slut! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback