iris

Jag har chattat med min bögkompis P på msn. Jag frågade honom hur det var när han kom ut ur garderoben, som man säger då i gay-världen. Han skrev en fet jävla bok på vår gemensamma konversation följande (OKEJ DETTA ÄR INTE EXAKT VAD HAN SKREV, JAG BARA ÅTERBERÄTTAR SOM JAG FÖRSTOD DET, OK?!): Han hade äntligen tagit sig i kragen och fått sin första kyss, sin allra första kyss av John, någon snubbe alltså, som var lång blond och snygg och öppen fikus för allt och alla. P som däremot äntligen vågat sig på första steget, blott 14 år gammal, började förneka sig själv, rädd för att inse hur det egentligen låg till. Han började få extrema inbillningar från alla håll och kanter att alla plötsligt såg vilken bög han var, som om det stod med tjocka, svarta tusch-bokstäver i pannan på honom. Han började smyga omkring mer tyst och mer lättskrämd än vanligt när folk kunde dyka upp från olika hörn på stans gator. Hans hjärna började fräta sönder sig mer och mer på kvällarna vid tanken på första kyssen och John som han "ABSOLUT INTE" var kär i. Hans hjärta började värka av smärta, han visste inte varför, för det kunde ju inte vara hjärnspöket John som återkom i hans tankar dagligen och i hans drömmar, som var orsaken till det hela, nejdå! Hans föräldrar började undra hur det kom sig att han blivit så jävla fucking grinig och tystlåten. Till sist skickade de honom till en psykolog, som han bad inte yppa ett ord om händelsen kring John och kyssen. Schyrre, som psykologen var, gjorde han inte det, men kunde gott och väl konstatera diagnosen för P; "Du är homosexuell, det är ett som är säkert". "Nej" upprepade P gång på gång när han fick höra det. Men då sade den här hjärnskrynklarn till själ-doktor "Jo" och P blev tyst och såg sjuka flashbacks från den där kvällen då han och John kysstes intensivt. Till sist sade han bara "Men alla hatiska blickar som tränger igenom min själ, jag pallar det inte...". Hjärnskrynklarn sade: "Jo det gör du, för det här kommer du alltid att ha och kommer alltid att vara en del av dig, som du kommer att få leva med resten av livet". Ack så rätt han hade och vilken talbegåvning! P drog genast hem och kände sig plötsligt lagad, hjärnan frätte inte längre, hjärtat värkte inte längre av smärta och ingen sjuk gubbe stod i ett hörn längre och stirrade ut honom. Så talade han om det för sina päron som förvånansvärt nog sade "Äntligen P, det var på tiden att du talade om för oss, vi har egentligen vetat om det hela tiden". Så stod han där med öppen mun och tefatsögon. Slut! 

Finally I've seen it. Den var verklighetstrogen, spännande, mysig och sorglig. Uppmanar alla öppna människor där ute, DU, DU och DU att se den, lova mig det okej?! Annars kommer jag och spikar fast en spik på din ena skinka och det gör ont, jag lovar!!!

Alla (JAG MENAR NYFIKNA, FLATOR OCH HETEROKILLAR SAMT BI'S OKEJ?!) har vi väl någon gång drömt om den där bruden som ser otroligt söt och oskyldig ut med sitt långa blonda hår och blå, eller kanske bruna ögon och plutande läppar, som hänger vid busshållplatsen. När man väl klivit på bussen så försöker man grabba tag första, närmsta plats nära henne, allt för att återigen få se den intressanta blicken den här tjejen gav en första gången man såg på henne. Om ens så kallade 'gaydar' (radar för gay's) stämmer, så lär hon återigen titta tillbaka denna gång med ett leende på läpparna. Oturligt nog slår det för det mesta helt knas och man känner sig åter tom, känner du igen dig? Du kille, eller du tjej (som såklart försökt få ögonkontakt med kille såklart) eller du flata eller du bög (kille med ja!). Ja visst, på bussen kan ingen se dig, utom ditt offer som hånskrattar inombords efter att ha dissat dig STENHÅRT. Synd om dessa. De som ofta drabbas är såklart alla dem som är lagd åt andra hållet, men ibland har det sina stunder då det funkar och då, då har man en bra gaydar minsann, haha!

Schizofreni, en sjukdom. Ja precis. Men hur kan den beskrivas bäst? Vet inte riktigt. Men att skifta personlighet är ganska bra förklaring på det. Man har ingen koll på vem man är, för man glömmer vem man är. Såsom transvestiter tycks göra, de glömmer sig själva helt, tappar bort sig i en värld av könsroller. De är inte en kvinna, inte en man, något där emellan snarare. De låter fantasin få leva ut sitt, mycket bra tycker jag eftersom då slipper dem gå runt och må dåligt inombords. Men visst skumt är det, och kan tycka i vissa fall fan att det är en svag slags schizofreni. En skum sådan, haha. Fan tänk liksom om jag vaknar upp en dag och tror att jag är Martin Timell för att sedan i nästa stund bli Lill-Babs eller Tuva Novonthy, tänk om jag skulle vara så grym att jag lyckades övertyga folk till det, haha! Men nu råkar det vara så faktiskt att jag inte är någon och aldrig kommer att bli heller, men tycker ändå att om folk vill vara någon annan, nog fan ska dem få vara det utan behöva skämmas, eller? Det är DERAS LIV, inte ditt, fatta, OK?!

Min kompis Henrik som jag träffa på stan idag, berättade att han hade sett Natalie Portmans senaste film "V för Vendetta" och kunde helt klart konstatera att hon var den läckraste bruden på jorden, eller som han uttryckte det "typ dregel". Jag skrattar åt det, för i denna film har jag hört att hon utstrålar homosexualitet värre än värst. Stackars sate, Henrik alltså, som inte tycks ha insett hur mycket han dras till manliga kvinnor, hallå! Vakna!


Du är fan überbög din tönt!

Stjärntecken är bra på sitt vis, dem ger oss hopp. Hopp som man aldrig kan få för mycket av sägs det. Men snälla, jag ber er, era BLÅÖGDA JÄVLAR, tro inte på allt som står. Om ni gör det är ni fan dumma, då kan ju jag typ skriva horoskop här som ni kan börja följa, hahaha!

Ex.

Kräftan (21:e juni- 22:e juli)

Idag kommer du på vägen till Ica-butiken bli våldtagen av Yassir Arafat som är iklädd en rosa kjol med blommor i håret. För att undvika honom på bästa sätt bör du ta första bästa gula bil du ser och sno den och åka iväg i. På vägen kommer (om du åker med bilen runt 1-tiden på dagen) en blå ko att stå i vägen för dig. Så bla bla bla blablablablaaaa.....

Ylva, som är känd som 'Bokflatan', istället för bokmalen, har läst en del lesbiska böcker på senare tid och kan rekommendera dessa till alla där ute när jag frågade henne vilka som var bra:


"Vintervin"

Handlar om två kvinnor som är på skidsemester med ytterligare ett gäng andra kvinnor. Huvudrollsinnehavarna fattar så småningom tycke för varandra.

"Dags att våga?"

En ung tjej som kommit in i puberteten och hittills inte intresserat sig för killar, då en dag hon träffar på en tjej som brinner för samma sport som hon själv. En riktig feelgood-bok.

"Förlust"

En kvinnas stora kärlek har omkommit i en bilolycka och hon speglar tillbaka till dem gångna tretton åren de spenderade tillsammans i hemlighet.

Recensioner: Ylva P.

En sak som är knepig enligt Nora säger hon när hon raggat tjej, är att; vem ska ta på sig mansrollen? Eller ska dem splitta lika på den?? Vem ska vara den som är på hela jävla tiden och grymt dryg och tjata om att ses? Och vem ska innehava den kvinnliga rollen med att bara sitta på arslet och vänta på att den andra ska höra av sig? Lika svårt varje gång menar hon, brukar dessutom sluta med att hon får mansrollen, otålig som hon är. Då kan hon ringa minst två gånger per dag till sin flickvän och tala om hur mycket hon älskar henne. Komiskt det där fenomenet, samma sak för min andra polare Roger, fast raka motsatsen, han brukar innehava kvinnorollen och får vara extra piffig av sig med pipig röst, raka bort skäggstubben och armhålorna och laga maten samt städa medan hans karl sitter där. Ja, gay-världen är full av mysterier, fast å andra sidan kan man ju också tänka på att motsatser dras till varann i regel, vore udda om man gick och gifte sig med sin klon eller liknande. Aja, snart lär väl Nora heta Nisse istället...

Måste lämna ett avtryck innan jag går och knoppar i säng, angående en person som jag dyrkar otroligt mycket  och inspireras av och som jag kommer fortsätta dyrka oavsett hennes val här i livet: Linda Skugge. Dina skrifter är och kommer alltid att vara bland de mest intressanta jag läst i mitt liv, ditt sätt att uttrycka kring feminism kommer alltid att finnas kvar i mitt bakhuvud, även fast du nu sagt upp dig själv som sådan. Livet är en kamp och om du någonsin skulle råka läsa min blogg, läs då detta; GE INTE UPP! Inte nu när du kommit så långt som du gjort, sju års arbete för feminism, som du själv sagt, inte fan ska du låta dessa sju år gå åt nada, zipp, zero!!! Jag stöttar dig och många andra tjejer och säkert killar också, där ute, vi finns, snälla sluta inte *ber på knän!*. Godnatt alla jävlar som står och dansar eran segerdans mambo nu för att hon 'äntligen' gett upp!!!!


Världen är skit.

Visst har vi alla ändå det i bakhuvudet var gång vi går på dejt. Att ens dejt på ett eller annat sätt ska leda till ett intimt förhållande innehållande hångel och knull. Inte fan letar man efter sin livskamrat (få som gör i unga år iallafall!) utan efter ett tillfälligt ligg, en törstig själ att släcka. En som man kan ta på utan att det blir massa krux och krångel. Måste tyvärr säga att personer åt andra hållet har svårast att lyckas finna en sådan partner. Mest för att dem är sällsynta och inte alltid lika villiga att visa upp sig bland allmänt folk och dejta. Ännu mindre om bådas familjer är hemma och och ivägen som kackerlackor (där man har goda chanser att få till 'det'). Då tappar man lusten totalt som person. Jävligt avtändande. om det ändå kunde finnas någon form av 'homokvarter' i var stad, så det skulle bli mer fritt och mindre hets från folk runtomkring. En fristad vore något. Ge dem det snälla, dem har ju fan inte gjort något ont. Stackars homos...